Millis värld

tisdag, juli 11, 2006

Och nu då...??

Ett stycke e-post är ivägskickat till A, närmare bestämt torsdag eftermiddag förra veckan. Och än så länge INGET svar… Så vad gör man nu liksom? Ska jag alltså känna mig blåst och dumpad igen nu eller?! Jag svär, jag kommer aldrig att förstå mig på det andra könet. Varför har han varit så på och sen bara… inget, när jag faktiskt säger rakt ut att nu kör vi på det här och ser vad som händer. Blir så galen, galen på mig själv när jag sitter här och analyserar igen istället för att bara gå vidare. Jag brukar vara så bra på just den biten. Fast erkännas ska ju att den biten är betydligt enklare när man själv är parten som inte har känslorna, vilket ju varit fallet de flesta gångerna tidigare i mitt liv. Och som jag sagt tidigare, jag blir verkligen helt konfunderad när han inte ens kan komma med något svar alls. Jag förstår helt om han inte känner likadant, men att bara köra silent treatment känns…ja, pubertalt faktiskt. Ungefär som när man byter trottoar när man längre fram ser någon man helst inte vill träffa. Ibland undrar jag om han vill någon slags förpliktelse från mig, den saken har vi diskuterat i mer allmänna ordalag tidigare, redan före något hände mellan oss två. Hur jobbigt det var när han bröt upp från sitt ex och hur han kände att nästa gång ville han veta att tjejen verkligen menade allvar. Saken är, det gör man alltid i början, men man kan aldrig lämna någon slags garanti för hur det kommer att bli sen. Efter den första förälskelsen. Jag var också rätt tydlig med det när jag skrev till honom. Jag tror jag uttryckte mig ungefär i stil med att ”vad förpliktigar denna bekännelse mig till? Ingenting egentligen, mer än att jag vill se vart det här kan bära”. Jag vet inte om han hade velat ha någon slags garanti från mig, typ att om det här går som bra som jag hoppas kommer jag att flytta tillbaka hem till ön… Äsch, nu slutar jag analysera och låter sommaren gå så får tiden utvisa om något ska hända eller inte. Det värsta är att jag inte ens vet om han läst mailet ännu. Det är skickat till hans jobbadress och om han har semester så har han inte ens sett det ännu. Jag vet ju att alla inte är lika duktiga som jag på att lägga in frånvaromeddelande på mailen. Den som lever får se mao.

Under tiden går livet vidare och jag ska njuta av sommar, sol och semester så mycket jag bara kan. Ikväll var ett Grönanbesök inplanerat, men jag har så ont i nacke och axlar att det inte är någon lämplig aktivitet då. Istället blir det lite shopping ute på Barkarby Outlet och köpcentrum. Känner mig dock inte helt hundra idag, ont i nacke och axlar som sagt och helt yr och snurrig i huvudet dessutom. Får se om jag känner mig bättre imorrn annars får jag kanske ta och slå en signal till vårdcentralen. Får väl se hur länge jag orkar med shopping idag, men en liten stund ska det allt gå. Är ute på toppjakt, har dragit några rundor inne i stan förra veckan och igår och shoppat på mig några stycken, men skulle behöva några till. Sen vet man ju aldrig vad mer för trevliga saker man kan trilla över…

I helgen var vi ut hemma på ön jag och min kompis. Först kollade vi dock bronsmatchen hemma hos mina föräldrar och sedan var min snälla pappa så gullig att han körde oss in till stan. Blev en liten krogrunda och vi hade jättekul faktiskt. Enda minuset var att det var dåligt med folk i vår ålder, mycket ungt tyvärr. En litet weird sak hände dock. Blev rätt påraggad av en kille som verkligen är ett kap. Han är trevlig, i min ålder, smart, ser väldigt bra ut… han har bara ett fel och det är att han varit gift med min syssling L . Så det är ju helt out of the question. Hon och jag är uppväxta i samma by och umgicks som ler och långhalm långt upp i tonåren och har även därefter hållit kontakten fram tills för ca 8-9 år sedan då det blivit mer sporadiskt. Hon har haft ett rätt jobbigt liv med båda anorexi och andra problem. Var nog också därför som deras äktenskap inte höll, hon hade för mycket problem som hon inte ville ta tag i trots hans och allas våra försök till hjälp. Alltid kul att få uppmärksamhet när man går ut dock så det blev lite boost för självförtroendet. I helgen som kommer är det tänkt att jag ska stanna i Stockholm och gå ut med Y och några till, men just nu känns det inte alls som något jag vill. Brukar dessutom hjälpa mina föräldrar i stugbyn varje lördag när det är stugbyten och vi kollar genom alla stugor så allt är rent och fräscht och det känns inte riktigt bra att strunta i det bara för att jag vill festa en helg. De ställer alltid upp för mig och har hjälpt mig så otroligt mycket genom hela mitt liv så man vill ställa upp så mycket man bara kan i gengäld. Ska kolla om inte brorsan eventuellt kan hoppa in för mig istället så kan jag stanna om jag känner för på fredag.

Nu kommer G om ca 20 minuter så nu ska jag plocka ihop här och besöka hemlighuset innan jag går för dagen.