Så vad hände då i helgen??

Eftersom gulliga Jempa var så nyfiken så ska jag skriva ett nytt inlägg redan idag :-) Känns som om jag åtminstone för tillfället tycker det är roligt att skriva igen, så det är väl bara att passa på när andan faller på antar jag.

Helgen ja, den börjar med lite bakgrundshistoria, så jag varnar redan nu för att det är romanvarning på detta :-)
En gång i tiden pluggade jag i en mellanstor stad i västra Sverige och umgicks i världens bästa kompisgäng, det var faktiskt rena Vänner-varningen på oss (förutom att ingen av oss hade så cool lägenhet som Monica och Rachel). Vi hade istället "Gökboet". En stor etagevåning mitt i staden, som innehades av 4 väldigt coola, roliga och faktiskt också rätt så fräscha grabbar. Två av grabbarna gick i min klass, alla 4 var några av de bästa vänner jag någonsin haft. De två som inte gick i min klass, låt oss kalla dem Zigenaren och Norrlänningen (hehe), var tillsammans med mina då två bästa kompisar. Har tyvärr tappat kontakten med en av dem, men S (med ben upp till armhålorna) är fortfarande min allra käraste vän. S och Zigenaren var ett färgsprakande par, båda otroligt vackra människor både på in- och utsida. Båda dessutom med minst lika färgsprakande temperament så man kan säga att det var (tidvis) ett ganska stormigt förhållande. Även sedan det tog slut mellan dem har de båda två nog insett att den andra förmodligen alltid skulle förbli en av deras livs största kärlekar (kan låta som en dålig film, men för oss som var med vet vi att det är så).

Norrlänningen hade en kompis, som bodde i Stockholm och inte pluggade i samma stad som oss mao. Jag fick ständigt och jämt höra att jag och den här kompisen skulle vara så perfekta för varandra, hhmmm vad ska vi kalla honom då... Kanske latinon, det stämmer ju nästan i alla fall. Latinon fick på sitt håll höra samma sak från Norrlänningen. Jag hade pojkvänner som periodvis avlöste varandra, periodvis var jag singel och en riktig strulare. Han var likadan på sitt håll. Allt emellanåt tänkte man att det hade ju varit rätt så trevligt att träffa den där Latinon, jag hade ju sett foton på honom och visste att jag definitivt gillade hans utseende. Av någon anledning hade jag alltid lyckats tima mina besök hemma på ön med hans besök nere i vår stad. Till helt plötsligt en höst, när det vankades fest. Ja, man läser ju om det i böcker och ser det på film ibland, men det var kärlek vid första ögonkastet. Vi har helt oskiljaktiga och insåg att han den där Norrlänningen, han var banne mig inte så dum han. Han hade ju förutspått det här i 2 år, nästan lite retligt var det hur otroligt rätt han hade fått.

Tyvärr var jag redan på den tiden ett riktigt pucko vad gällde det andra könet. Sommaren innan detta hände hade jag för första gången i mitt då 27-åriga liv blivit rejält och rätt så brutalt rådumpad. Ni vet på det sättet när han helt plötsligt slutar höra av sig och man på omvägar får höra att han dejtade sin ex igen och man till slut inser att han har gjort det flera veckor innan JAG fick ta tag i saken och verkligen göra slut. Needless to say hade jag svurit att jag inte skulle involvera mig på allvar på läääänge efter det. Latinon tyckte jag var dum, för han var ju inte på det viset. Självklart visste jag det, han var ju the one, men ändå (utan att gå in på detaljer) lyckades jag sumpa hela vår blivande relation. Vi har dock gjort försök efter det, men nu är det läänge sedan.

Nu till helgen, när jag då träffade Norrlänningen på lördagen. Första gången på ett antal år faktiskt, tyvärr har vi tappat kontakten. Dock har vi båda upprätthållit kontakten med våra gamla vänner. Jag med S och han med Zigenaren. Och till en liten knorr på historien hör att i slutet av sommaren, när S och Zigenaren sågs på en fest med gemensamma vänner så insåg de det som vi andra alltid har sagt, nämligen att de inte var färdiga med varandra. Så nu dejtar de igen :-) Eftersom de skulle åka till Asien på semester dit visum krävs hade de skickat sina pass till Norrlänningen som ordnat visumfrågan åt dem och det var själva orsaken till vårt möte. Jag skulle nämligen köra resenärerna till Arlanda på måndagseftermiddagen så vi möttes upp för att jag skulle få passen. Då berättade Norrlänningen att han hade träffat Latinon och att han skulle hälsa så gott till mig och att han (L alltså) tyckte att vi skulle träffas eftersom det var så länge sen. Jag tyckte att det lät väl trevligt och då sa Norrlänningen att han trodde att vi två var precis som våra gamla vänner, dvs inte färdiga med varandra.

På måndagen var jag då ut till Arlanda med vännerna och där mötte vi upp Norrlänningen, som hade varit och lämnat av kunder där ute. Vi tog en fika tillsammans och det kändes som om det helt plötsligt var 1995 igen. Självklart blev det då prat om mig och L, så nu ligger alltså pressen på att han och jag ska träffas. Problemet är att jag inte vet om jag vill/vågar. Knäppt? Ja men visst. Men det är å andra sidan precis så jag brukar vara. Men ni måste förstå att han är måttstocken som jag jämför alla andra killar jag träffar mot, då kanske ni till viss mån kan förstå min nervositet. Inte för att jag tror att han inte skulle hålla måttet, men tänk om han inte tycker att jag gör det längre... När vi träffades var jag jättesmal, inte alla gångerna, men i alla fall har han aldrig sett mig väga så mycket som jag gör nu. Och det gör mig väldigt medveten om att jag inte alls trivs med mig själv just nu. Jag har inte kommit fram till något alls vad jag ska göra mao. Inte mer än att jag nog i alla fall borde skicka honom ett mail åtminstone. Det lustiga i det hela är ju att det senaste jag hörde var att han så gott som var gift och var tillsammans med en tjej som hade barn och det trodde S att han fortfarande var när jag pratade med henne tidigare i höstas. Jag har alltså inte ens vågat fråga om det fortfarande är så. Han kanske bara vill ses som kompisar mao och hur ställer jag mig till det.

Och så allt det där andra då, med A... Hur vill jag med honom egentligen? Inte fan kan man ju tro att jag är 37 år, just nu känner jag mig inte en dag äldre än 20 kan jag avslöja. Jag tror att det kanske är så att det är med A jag verkligen vill, men å andra sidan har jag ju inte träffat Latinon på flera år och om jag väl gör det kanske allt ställs på ända.

Jag ska alltså fundera på det här över helgen har jag bestämt mig för och så ska jag ju träffa A nästa helg när jag åker till ön dessutom. Lite spännande känns livet just nu i alla fall *hihi* Kram på er godingar!