Ett "riktigt" inlägg

Ja, vad som nu menas med ett riktigt förstås. Enligt min definition innebär det att jag faktiskt skriver en hel text själv och inte bara gör en massa ifyllnadsövningar :-) Känner att jag faktiskt börjar tröttna rätt mycket på utseendet på min blogg och börjar mer och mer komma på att jag nog faktiskt vill lära mig att lägga upp lika snygga sidor som t ex Vickan har. Det får dock vänta tills jag äntligen får tummen ur och fixar en uppkoppling hemma igen. Känner mig ju lite mer intresserad av det nuförtiden när jag faktiskt fått ny, bärbar dator som jobbdator. Då kommer jag ju att kunna jobba hemifrån mer obehindrat i framtiden. Så länge jag inte har någon uppkoppling kan jag ju bara jobba lokalt och det kan ju vara tillräckligt ibland, men oftast behöver man ju faktiskt tillgång till nätverket. Är lite i valet och kvalet över vilken leverantör bara, men eftersom jobbet enbart supportar Telia ADSL känns det som att det kanske ändå är smartast. Det ges nämligen inga garantier för att något annat ska funka med jobbets dator. Det BÖR funka med vad som helst, men vet ju att vissa har problem (bl a de som har Comhem och Bredbandsbolaget) så för att slippa sånt strul så...

Det är ju sååå länge sedan jag skrev något om vad som hänt sedan sist att det känns helt meningslöst att försöka sammanfatta ett halvår i mitt liv på några få rader här. Nog för att det kan vara kul att läsa långa inlägg, men jag ska inte skriva några romaner här på bloggen. Kan väl dock nämna lite om A som jag ju skrev om i mitt sista riktiga inlägg. Då hade jag skickat iväg Mailet och inte hört något efter det. Och det var... tyvärr, inte speciellt goda nyheter jag fick när jag väl fick höra något heller. Inte av honom, märk väl, utan av en gemensam kompis S fick jag reda på att han sedan någon vecka dejtade en tjej hemifrån. En tjej som är sådär 13-14 år yngre än mig dessutom så då kändes det som att jaha, då kan jag likaväl ge upp direkt. Dock var jag rejält sur på honom att han inte själv kunde ha talat om hur det låg till för mig eftersom det ju faktiskt varit han som var så himla på i början av sommaren och ville att vi skulle träffas o dyl. Så samma kväll/natt som jag fick reda på det så skickade jag honom ett sms där jag talade om att jag ju ansåg att det hade varit enklare för både mig och honom om han bara hade talat om hur det låg till. Att jag tyckte det varit rätt lågt av honom att inte göra det och att jag faktiskt kände mig rätt lurad och fånig som hade hoppats på något. Hela grejen var ju att vi faktiskt är riktigt bra kompisar sen många år tillbaka och under hela förra vintern haft kontakt så gott som 4-5 gånger i veckan via både mail, sms och telefonsamtal (även om det senare var mer sällan). Jag anser inte att man beter sig så överhuvudtaget, men speciellt inte mot någon som ska föreställa vara ens vän.
Han trodde så klart att jag var sur på tjejen, vilket jag då gjorde väldigt klart för honom att det var jag alls INTE. Jag känner henne, har t om jobbat med henne en sommar när hon gick i gymnasiet och gillar henne. Det är en mysig tjej. Jag ville bara få honom att förstå hur man beter sig och hur man inte beter sig.
Eftersom det var mitt i natten mer eller mindre, kanske senare än det t om, så svarade jag på hans sms och sen stängde jag av telefonen och gick och la mig. Dagen efter var jag ju rätt låg kan jag erkänna, men jag hade semester och en kompis på besök så vi njöt av dagen. Var och fikade, åkte ut till hennes mammas stuga och solade och badade och hade faktiskt en rätt mysig dag. Helt plötsligt ringde han! Måste säga att det kändes bra att han i alla fall brydde sig så pass mycket om vår relation att han gjorde det. Vi pratade en stund och han sa att han dejtat henne bara någon vecka. Att jag dessutom gjort det väldigt klart för honom hösten innan att jag inte alls var intresserad av något mer än vänskap. Han sa också att det inte var vad han ville, utan att han hade velat mer men att han ju fick acceptera hur jag kände. Och att när jag sedan, sent omsider på vårkanten, började visa tecken på att jag kanske ångrade mitt tidigare beslut så trodde han inte riktigt på det. Ordagrant sa han att han aldrig hade trott att någon som jag skulle bli intresserad av honom. Det kändes ju så där att höra det kan jag säga. Det talade ju om för mig att jag hade kunnat få honom om jag bara inte hade varit så där typiskt jag som jag kan vara. Och med det menar jag oattraktiva egenskaper som cynisk, rädd för närhet, onödigt kritiskt till mig själv etc... Men vad kunde jag göra, det var ju liksom för sent och det var bara att önska honom lycka till.
Sen tog det ett tag innan vi hördes vid igen, utöver några enstaka sms under sommaren utan något egentligt innehåll förutom att säga hej. Någon månad in på hösten, tror det var tidig oktober, så hörde jag sedan ifrån min kompis S. Då hade hon nämligen pratat med A på en fest och då visade det sig att han minsann var singel igen, det hade inte hållit mer än typ över sommaren. Jag ska erkänna att jag kände två saker då, dels lite skadeglädje, men även besvikelse. Så mycket var alltså allt han sagt till mig värt, att han hade trånat efter mig i flera år och sedan accepterat att det inte skulle bli nåt mellan oss. Att han hade blivit så paff när han fick mitt mail att han inte svarade på det för att han helt enkelt inte visste vad han skulle säga och att han inte trodde att han var "värdig" någon som jag. Allt det hade ju nämligen låtit som att han verkligen hade haft äkta känslor. Men om det nu var så att han nobbade mig för en tjej som det höll med i 2 månader, hur äkta hade då det varit som han påstod att han känt för mig... om man ger upp det så lätt. För något som han om några år bara knappt kommer att minnas som en parentes i hans liv. Som ni förstår gjorde ju inte det här något för min redan rätt cyniska inställning till livet och kärleken...
Hur som helst så har vi ju genom allting hållit en kontakt, hur sporadisk den än var under en period. Nu hörs vi åter av hyfsat ofta, även om det inte alls är som det var förra vintern. Jag vågar så klart inte lägga några värderingar alls på det längre eftersom det gick som det gick förra gången. Jag har nog inte heller tänkt igenom saken så noga att jag kan ta ställning till om jag fortfarande vill eller inte. Det känns säkrast för hjärtat att bara se tiden an ett tag och om vi fortsätter att ha kontakt så kanske jag nog tar upp saken igen. Vi har åtminstone bestämt att ses nästa gång jag åker över till ön. Ursäkten är för att jag ska få se hur långt han kommit på huset sedan jag såg det i somras, så det är alltså absolut ingen dejt. Men för mig är det självklart för att jag vill träffa honom i första hand, för att känna efter hur det känns.
Ja, nu blev det ju nästan en roman i alla fall detta :-) Vet inte om någon är så intresserad av att läsa, men det känns rätt skönt att få skrivit det av sig faktiskt.
Nu ska jag ta och gå hem för dagen. Kanske att jag redan imorgon tar och berättar om det som jag fick reda på i helgen som gjort att jag fått en del att tänka på helt plötsligt :-) Kram på de som eventuellt hittat hit och orkat läsa om mina funderingar.