En knasputta

Kan knappt komma på ett mer passande ord på mig själv just nu faktiskt. Varför är detta berättelsen om mitt liv, att aldrig vilja ha den som vill ha mig förrän det redan är för sent?! Om någon kunde komma med svaret på den universella sanningen ändå. Var jag helt enkelt så förbenat rädd om min självständighet och inte ville rucka alltför mycket på båten för att satsa på det som var upplagt och serverat i höstas eller vad var det egentligen? Ända sedan förra sommarens strulande med brorsans kompis A har jag egentligen gått och funderat och tänkt på det som hände mellan oss. Varför jag fick totalpanik när vi dejtade och bara kände att det här fixar jag inte. Jag brukar inte vara den som är så osäker på vad jag känner och vill, så bara det kändes som ett tecken på att jag kanske egentligen, innerst inne åtminstone ville göra ett försök till.
Under vinterns första månader hördes vi inte av särskilt ofta, något sporadiskt mail någon gång nu och då bara. Men för ungefär 2 månader sen, eller egentligen efter påsk, har vi hörts av regelbundet och åtminstone några gånger i veckan. Aldrig pratat med varandra, men många sms och mail har det hunnit bli. För mig åtminstone har det lett fram till att jag verkligen velat träffa honom igen, det kändes som om det fanns något där trots allt. Grejen är att jag hela tiden haft uppfattningen att han velat samma sak, han har pratat om att han vill träffa mig minst lika ofta som jag föreslagit att vi ska ses. Sen har jag ändå fegat ur med någon lam ursäkt i sista minuten (jag veeet, jag är urknäpp). Hur som helst var jag hemma på ön några veckor före midsommar, satt ute i solen några timmar före färjan skulle gå söndag kväll och får ett sms att han ligger på soffan och kollar fotboll. Halvseg och tycker att jag väl kan komma och hälsa på. Självklart skulle jag ha åkt… Gjorde jag det? Självklart inte! Det lustiga är att jag är rätt säker på att orsaken till att inte vill är att jag är lite rädd för att jag ska få samma panik som i höstas och jag inte vill det. För jag vet att panikkänslan bara har med feghet att göra och inte med att jag inte vill träffa honom.
I alla fall så mer eller mindre bokade vi att vi skulle ses på midsommar. Jag var hemma redan onsdag kväll och då borde jag ju egentligen hört av mig till honom direkt och föreslagit träff på torsdagen så vi kunde ses på tu man hand. Inget midsommarfestande i vägen , ingen hel drös med kompisar som väntade på en. Fast det gjorde jag förstås inte… Jag hörde inte av mig alls. Midsommarafton kom, mina kompisar kom med båten från Sverige och vi hade det härligt i solen hela dagen. Åt massa god mat och kollade på när man reste midsommarstången på traditionellt åländskt vis. Jättetrevligt och mysigt och kul hade vi. Drog iväg till utefesten där brorsan höll till vid tolvtiden på natten och dansade loss till sommarhitsen (Ja, du vet Vickan, boten Anna och så där… *hahaha*). Mitt i röran skulle jag gå iväg och hämta lite kompisar eftersom vår chaufför fick åka i skytteltrafik för att vi alla skulle kunna transporteras till festplatsen. När vi var på väg till dansbanan går jag och pratar med dem och går sedan upp och dansar. Då är det som om jag registrerar att jag nog alldeles nyss såg A, men jag var så inne i mitt att jag liksom inte fattade det förrän en stund efteråt. Hade också en känsla av att han hade sett mig och att jag bara svepte förbi. Han måste ju tro att jag är helt puckad alltså. Jag försökte kolla efter honom då, men såg honom ingenstans och han svarade inte på mina sms. Kändes jäkligt snopet och väldigt okarakterisktiskt för honom dessutom.
Lördagen var en härlig, solig dag, så vi drog alla på oss bikini och stack till mina föräldrars stugby där det finns en helt ljuvlig sandstrand. Vi låg och lögade oss i solen i nästan 3 timmar, jag och Y hann med vårt första dopp för året. Sen blev det återigen lite grillning innan det var dags att heja fram Sverige till kvartsfinal. Det vet vi ju alla hur det slutade så nu är det nogpratat om den tragiken. Efter matchen tänkte jag att jag nog skulle höra av mig till A igen. Då var han dock inne i staden och hade kollat matchen hos sin kusin, men när jag hörde av mig sa han att han nog skulle försöka ta sig ut på landet där vi var igen. Efter det…inget mer på hela kvällen. Inget mer överhuvudtaget sedan dess. Jag skickade ytterligare ett sms på lördagkvällen, men så här 5 dagar senare har jag alltså fått nada respons. Och allting känns bara mystiskt… Jag vet ju att jag varit jävligt kryptisk och konstig, men nu när jag väl slutar med det och rakt ut talar om att så här känner, tycker och vill jag hade jag ändå förväntat mig någon slags reaktion. Det är klart att jag helt och hållet kan ha misstolkat honom, men i så fall har mina kompisar och även min bror gjort det. Så jag har i alla fall inte haft några orealistiska förväntningar på det hela känner jag då. Och självklart behöver han inte känna likadant, så är det ju bara ibland. Min besvikelse i att han inte hört av sig alls bottnar bara delvis i realisationen att vi inte vill samma sak och mer i att vi ju faktiskt varit kompisar i väldigt många år och jag därför tycker att det inte är fel av mig att förvänta mig att han beter sig därefter och åtminstone pratar med mig.
Jag sade efter mitt sista sms i lördags att nu ligger bollen hos honom och att jag inte tänker höra av mig mer innan han gör det. Fast jag har ju alltid varit så dålig på att sitta och vänta, speciellt när man nästan kan förvänta sig dåliga nyheter. Då vill jag hellre ta itu med det jobbiga direkt och få det ur världen. Slicka såren och gå vidare, istället för att sitta och vänta och analysera sönder vartenda ord vi sagt till varann under tiden. Så Y, om du läser det här, så tror jag nog ändå att det får bli ett litet mail till herr A någon av dagarna som kommer…
Nu tänker jag gå hem tidigt idag, passa på när vi fått lite respit i projektet. Kram på er!
PS. Och Y, LOVE JO! Känns så bra att vi inte låter knäppheter och missförstånd komma och förstöra vår vänskap. DS.