Ja, jag lever

Ja, det är väl tur att man har kontakt med folk på andra sätt än genom sin blogg för annars hade väl folk trott att jag dött eller nåt med tanke på hur länge sen det är jag uppdaterade här. Är ju ingen idé att jag ens försöker med någon sammanfattning om vad som hänt sedan sist *skratt* för även om jag kanske inte lever det mest spännande livet här i världen så är det inte fullt så trist att det inte hänt massor på två månader. På jobbfronten har det nu till slut definitivt bestämts att jag kommer att fortsätta jobba som testledare även när Jonas kommer tillbaka från pappaledigheten och det känns så klart jätteroligt. Just nu jobbar jag på för fullt i 3 olika projekt och är inne och pular lite smått i ett fjärde, så jag har inga större problem med att få arbetsdagarna att gå om man säger så. Dessutom är ett av projekten mitt första ”egna” så att säga, ingen annan jobbar med testledning utan bara jag och det är kul, men också lite läskigt. Som tur är jobbar jag ju med en hel bunt med otroligt duktiga och proffessionella människor, så hjälp finns alltid när det behövs. Det är knepigt att sy ihop en testplanering och vara säker på att man täckt alla områden, det är så mycket man kan behöva tänka på som man inte alltid själv kommer på och då är det guld att ha bra arbetskompisar.

Vad har annars hänt då? Inget jättenytt i mitt privata liv, jag kämpar fortfarande på med vikten och det går neråt men det går lååångsamt. Passade på att prata med min gynekolog om min PCOS när jag var där för bara några veckor sedan och han menade att problemen med vikten och att gå ner i vikt kan bli värre när man blir äldre och har PCO, så jag får nog helt enkelt acceptera att jag inte kan gå ner så mycket varje vecka. Han pratade om att det ju finns möjlighet att äta medicin för insulinkänslighet för att eventuellt snabba på det hela, men jag vill nog försöka lite längre själv innan jag eventuellt bestämmer mig för det. Äter ju både p-piller för min PCO samt medicin för mitt ärftliga höga blodtryck och känner helst inte att jag vill introducera fler piller till den samlingen. Nu kommer jag bara inom några veckor att börja cykla till och från jobbet varje dag och om inte förr, så tror jag viktminskningen kan få sig en skjuts då. Det är ju trots allt 12-13 km enkel väg för mig så det är bra motion. Finns ju inga ursäkter i år heller (det hade jag nämligen mååånga förra sommaren, när jag cyklade hela 2 ggr på hela sommaren), eftersom då påbörjar spårarbeten på tunnelbanans röda linje mellan Fruängen och Liljeholmen den 8/5 och då kommer att köra bussar i ersättningstrafik. Då kommer jag garanterat snabbare till och från jobbet med cykel än med kollektivtrafiken. Jag är ju en utpräglad tävlingsmänniska så det är ingen fincykling som gäller för mig utan snarare fullt ös.
Den här veckan har jag kommit igång ordentligt med promenader igen också, känns jätteskönt att äntligen vara av med problemen i halsen. Har inte ens råkat ut för vårförkylning ännu och den brukar komma tidigt för mig så jag håller tummarna att den hoppar över mig helt och hållet i år. Kan ju erkänna att jag känner mig orolig för att en eventuell rejäl förkylning gör så att halsproblemen blossar upp igen. Jag gjorde ett tappert försök att ta morgonpromenader, men har helt enkelt kommit underfund med att jag inte är den typen av människa som gillar att stiga upp tidigare på morgonen för att träna. Jag föredrar att göra det när jag kommer från jobbet istället och huvudsaken är ju att man gör något, tidpunkten är inte lika viktig. Till och med fast det är lite sunkigt väder ute nu så längtar jag efter att få ut och röra på mig. Hhmm, så kanske jag inte ska sitta kvar alltför länge och skriva blogg då kanske….

Så var jag ju till Göteborg en helg på en liten träff med några av forumtjejerna. Vi hade en jättetrevlig helg med lite bubbelpoolsbadande, god mat och krogkväll. Kul att vara i en annan stad och gå ut och se lite annat än det gamla vanliga. Blir ju lätt så att man hänger på sina gamla, invanda hak när man är på hemmaplan. Nu var vi på nåt ställe som hette Glow, som väl till en början inte verkade så lovande eftersom det INTE var mycket folk när vi kom. Men det bättrade på sig rätt snabbt och dessutom spelade de verkligen min typ av musik, det jag gillar att dansa till så det blev några svettiga timmar på dansgolvet. Sen gjorde ju jag en liten avvikare på vägen ner eftersom jag drog till min kompis S i Borås redan på fredagen och det är ju alltid kul att få träffa henne. Trots fetepizza fredag kväll (S och jag delade på en megapanpizza från Borås bästa pizzeria), supermaffig pastaportion på lördagen (fast jag hoppade efterrätten kan ni förstå!!) och sen pizza även på söndagen när man kom hem helt trött och slut så visade VV-vägningen på onsdagen direkt efter bara några hekto upp. Tror nog jag kan tacka allt dansande på Glow för det.

Påsken var lugn, ledig och skön. Tog ledigt den halva dagen vi egentligen jobbar på skärstorsdagen och drog till ön redan på onsdag kväll. Skönt att slippa sitta på färjan bland alla andra helgfirare, var folk så det räckte till och lite utöver det på hemvägen på annandagen istället. Hann med ett frissabesök på torsdagen, fick äntligen lite påfyllning av hårfärgen som bara sett sååå himla hemsk ut de senaste veckorna. Nu är det blankt och fint igen. Var bjuden på middag hos en av mina favvokussar på torsdag kvällen och vi hade så trevligt att jag inte var hemma förrän vid tvåtiden på natten. Vi bestämde genast att det här måste vi göra om snart och då tar jag med övernattningsväska så jag kan dricka lite mer än ett glas vin. Deras urtrevliga grannar var också med (också de kompisar även till mig) så det var high life. Resten av helgen har varit mest lugn. Fick ett litet anfall av rastlöshet på fredagen när jag allvarligt funderade på att åka tillbaka till stan lite tidigare än planerat, men stannade kvar ändå. Tur var ju det för lördagen och söndagen var ju fantastiska dagar med superbt väder. Var ute så mycket det bara gick. Lilla och Stora F var hos mormor och morfar för syrran och sambo var på fest på påskaftonen så då fick moster riktigt rå om sina troll. Lilla F är ju drygt 3 år nu och det är ju bara den bästa åldern. Han är rolig hela tiden. I söndags var vi ute hela dagen och stod hemma på gräsmattan och slog lite golfbollar (ja, hela familjen är golfare) och han skulle ju självklart vara med. Men ungen har temperament som en kobra och så fort det inte går bra (och let´s face it, Tiger Woods är han inte ännu), vilket händer rätt ofta, så blev han skitsur och dunkade klubban i marken. Sen när han lyckades träffa bollen och få iväg den några meter blev han skitnöjd och gick omkring och sprätte som en tupp och lät skitnöjd med sig själv. Skrattade så tårarna sprutade emellanåt. Han är så underbar och det värmer ju onekligen rejält i hjärtat när man inte sett honom på flera veckor och han liksom blir skitglad när man kommer och vill upp i famnen och kramas. Har förresten gosat mycket med min lille gudson också som är 16 månader, också helt magnifik så klart *haha*. Det suger ordentligt i bebistarmen för mig, men ibland börjar det kännas som om det kanske inte var meningen för mig det där. Hela grejen med man och barn. Åren går och jag fortsätter ju bara vara singel. Vet ju att jag inte kommer att ha lätt att bli gravid och har väl ända sedan jag fick reda på det någonstans långt inne redan på förhand förberett mig på att jag kanske inte kommer att få egna barn. Det är ju så att om jag vill ha barn måste jag inom en hyfsat snar framtid ta ett beslut om jag vill det så mycket att jag börjar ta tag i det på egen hand. Med IVF (och då får man ju åka till Danmark för det får man ju INTE göra som ensamstående i det här löjliga landet) eller adoption. Skulle jag bestämma mig för att det vore ok att bli ensamstående mamma (missförstå mig rätt nu, jag menar inte att det är fel att vara ensamstående mamma, men det är ju skillnad på att bli det för att en relation inte fungerar än att redan i planeringsstadiet ta det beslutet att man gör det solo) är det ju långt ifrån säkert att IVF kommer att fungera på inte så superfertila mig och då är ju adoption nästa steg i så fall. Och som ensamstående är det rätt begränsade alternativ, inte alla länder går med på ensamstående adoption och i de fall de gör det så får man inte vara hur gammal som helst. Jag blir 37 senare i år och har alltså inte en eon av tid framför mig att ta det beslutet. Fan, det vore nog enklare att se till att bli med karl tror jag *ler*. Som ni ser är det något jag tänkt en hel del på redan, men jag har inte kommit till det stadiet ännu där jag måste ta ett beslut. Ja, nu blev ju det här något helt annat än en sammanfattning av min påsk men what the f**k…, spelar ingen roll.

Nu ser jag fram emot Valborgshelgen eftersom S från Borås kommer upp då och är här i hela 3½ dag. Ska bli så himla roligt att få rå om varandra i flera dagar och festa lite, gå lite på stan och bara vara och göra vardagssaker tillsammans. Sånt som var en självklarhet när man bodde i Borås och sågs typ varje dag…Jag är dock, som alltid, ekonomiskt utmanad så det blir lite budgetfirande av det hela. Istället för middag på restaurang och dricka vin och drinkar ute hela helgen, börjar vi med middag hemma hos mig och lådvin, för att sedan leta oss ut på stan. Jag ska dock laga min paradrätt, oxfilé fylld med en röra på basilika, soltorkade tomater och parmesanost, som är absolut hur gott som helst. Till det blir det getostpotatisbakelser och en tomat och mozzarellasallad. Alla får vara med och dela på kostnaderna och oxfilén är billigt inhandlad på Eckerölinjen för 99 kr/kg. Haha, vilken extraprisjagande liten kärring jag är. Intresserade kan få skrika efter receptet så ska jag försöka komma ihåg och publicera det här.

Nu får den här dagen lov att vara slut. Nu ska jag åka hem och ta en prommis och sen får det nog bli något snabblagat till mat eftersom klockan blev lite mer än vad jag trodde innan jag kom mig iväg.
Kram på er alla!